18 mars 2009

Trick or treat

När jag var liten fanns det vänner som fick pengar om de bäddade sängen. Förundrad frågade jag mamma varför vi inte hade samma överenskommelse. Hennes svar var enkelt och tydligt: Vissa saker måste man bara ta ansvar för.

Här står vi, med två barn som behöver inse samma sak. Jag ställer mig skeptiskt till belöningar för vardagssysslor. Positiv återkoppling, javisst, men inte i form av glass, rolig aktivitet eller leksaker.

När slutar man i så fall med belöningen? Det verkar orätt att plötsligt bara plocka bort den efter ett tag, när rutinerna fungerar (för fungerar gör det alldeles säkert). Och ha kvar den för all framtid är väl otänkbart. Se en tonåring framför er: Ska jag sluta kasta glåpord över mina lärare så måste jag minsann få min belöning!

Jag är benägen att hålla med Malin här, även om jag faktiskt försöker att tjata mindre och istället hitta andra lösningar och konsekvenser för vissa vardagssituationer.

Kommentarsfältet är som alltid öppet för eventuell diskussion, åsikter och gråzoner. Hit me!

8 kommentarer:

Åretruntparadiset sa...

Oj, oj. Jag har ju inte tid alls, men jag måste ge mig in i detta.

För sanningen är att det var en variant på detta tänk som räddade hela vår familj från att förgås av ilska och aggressivitet för dryga året sedan. I vårt fall kallades det "ormen" men det är i stort samma sak som detta slott.

Vi hade beteenden som måste ändras. Och dottern fick en orm där det sattes guldstjärnor för varje dag hon lyckades med att ändra ett beteende (exempel: sluta slå tillbaka när lillasyster säger något dumt, släcka lampan inom fem minuter efter det att mamma sagt till). Och med jämna mellanrum så var antalet guldstjärnor sådant att hon fick belöning.

Mindre sådana, av typen "välj mineralvattensort i affären" och större sådana som "gå på lekland" - när vi kommit längre.

Psykologen på BUP ansåg att vi hamnat i en härva av negativiteter. Tjat, ilska, gnäll. Och mera tjat. De positiva förstärkningar som (bland annat) ormen medförde var ändå så små i jämförelse med det negativa. Som komplement till detta fick vi också ösa, ösa, ösa positiviteter över våra barn. För självklarheter.

"ÅÅÅÅÅÅH vad skönt för mig när du klär på dig själv". ÅÅÅÅÅÅH vad glad jag blir när du lämnar syrran i fred"...

Och det funkade! I kombination med flera åtgärder, tio psykologsamtal för mor och far och en massa annat så är vårt liv nu helt annorlunda. De där beteendena (slagsmålen, oviljan att avbryta aktiviteter, låsningarna) är helt borta. Och det behövs inga belöningar längre.

Vi gullar mer än någonsin med våra barn. Bekräftar. Berömmer.

Kanske de blir tonåringar som behöver gullas med, vad vet jag? Men en sak är säker, hellre det än att familjen förvandlas till ett minfält av ilska, nålstick, skäl och gnäll.

Tidigare var vi åskmoln som faktiskt ibland fick sitta på händerna för att inte slå tillbaka. Vi vuxna också. Det är tackochlov historia.

Nu är väl inte det där slottet lösningen på alla problem, men jag var tvungen att nyansera lite. Jag anser inte heller att man ska få glass för att kunna bädda sängen. Men beteenden man vill ändra hemma kan man ändra på med hjälp av detta verktyg, det är jag övertygad om.

Anna sa...

ÅRP:
Jag väntade på ditt inlägg. Tack för att du tog dig tid.

smultron sa...

Jag håller med din mamma. Däremot gillar jag spontan-belöningar; en glasspinne, en extra saga t ex. Jag har märkt att ju mer jag talar om och visar hur glad jag faktiskt blir över att vi hjälps åt, ju mer förstår dom att det är en belöning. Och att man faktiskt klarar av saker är också en belöning och ger frihet.(Klarar man att ta bort efter sig får man lov att dra fram vattenfärgerna nästan när som helst.)

Men tonåringen är det en sak hon ska uppfylla för att få sin månadspeng- städa rummet varannan vecka. Hon är den som slipper undan mest eftersom hon bor på två ställen och har ett eget rum.

smultron sa...

Och med spontan- belöningar menar jag inte att de blir mer regel än undantag. Då har de spelat ut sin roll och blir ett krav och en förväntan.

Peace in mind sa...

Strax en ny dag, och DÅ fick jag tiden...(den analytiska förmågan är en annan femma)

Jag ser det så här utan annan erfarenhet än vardagstjat som inte gått över styr. Nyansen behövs tror jag för ingen familj är den andra lik, och variationen är väl närmast oändlig.

Våra barn har aldrig fått belöningar för att ta ansvar. Däremot lagom del i det gemensamma ansvaret. Månadspeng javisst, men inte direkt kopplat till prestation. Bara vissa krav som måste uppfyllas för att utbetalning ska ske.

Problemet som jag ser det med belöningar är valörerna. Värdefull morot för ena syskonet saknar helt attraktionsförmåga för det andra. Och jag upplever att det är lätt att hamna i materialistiskt tänkande.

Säger hon som lät Liten sköta familjens veckostädning i fyra månader för att han skulle få ett PS3. Rätt eller fel?

RANA sa...

Jag kastar mig också in.

Möjligtvis är jag lite blåögd, men jag stegrar mig spontant mot belöningar för sånt som borde vara ett rätt självklart beteende. Hela familjen bor i hemmet, alla får hjälpa till efter sin förmåga. En tvååring plockar in sina bollar i lådan och tar bort tallriken efter middagen, en tioåring lagar middag en dag i veckan och städar sitt rum.

Nu ska jag inte uttala mig om sånt jag inte vet nåt om. Mina är två och fyra år.

Men NU måste jag bara säga nåt som kan låta skitpräktigt i vissas öron:

UNGARNA VILL JU HJÄLPA TILL! Om man lyckas skita i tjatet (jag mislyckas igen och igen) och gör det kul, så får de ju en KICK av att få det ansvaret. Min tvååring dukar med fint porslin som nästan aldrig går sönder. Min fyraåring väljer kläder själv varje morgon och ibland matchar det nästan. :-)

Belöningar kan man väl ge om det är nåt utöver det vardagliga; annars säger jag som Anna. Var går gränsen? "Här får du pengar för att du ska vara en del i denna familj..." ????

MEN jag läser vad Åretruntparadiset säger och självklart gör man det som funkar.

Over and out. Lätt att tycka ungarna är hjälpsamma änglar när de inte är hemma... :-/

/R

Anonym sa...

Nej. Inga mutor för att bädda sängen. En glass för en stunds egentid till mig har dock hänt.

Och vad otroligt vacker du är! Tittar på bilden som du har på Facebook.

smultron sa...

Glömde säga att jag belönar mig själv också med en bit mörk choklad, en bok, ett bad eller vad det nu kan vara. Fast inte precis i samband med nåt speciellt utan som en guldkant och det är SÅ jag menar att jag gör med barnen oxå.

Och instämmer med föregående talare; vilken skönhet du är!