Jag låg i det rosablommiga gästrummet på andra våningen hos Syster och tittade på stjärnorna. De där stjärnorna lyser alltid klarare och mer intensivt på landet, där andra störande ljuskällor är obefintliga. Bredvid mig låg Lillebror och sov en tung febersömn. Fönstret var öppet en aning. Utanför hörde jag några fåglar slå sig till ro för natten, och en sval vind fyllde rummet och strök längs hans heta kind. Typiskt, att han fått feber och hosta och sovit bort hela Systers fina födelsedagsmiddag. Men hans andetag var tunga, lugna och välbehövliga.
Det var ett sådant där ögonblick då man vill att ingenting någonsin ska förändras. Barnen får inte bli stora, alla mina tankar ska vara precis så här lättillgängliga och enkla, alla förutsättningar måste förbli desamma och ingenting får någonsin tippa framåt eller bakåt. Vågskålen helt vågrät.
Lillebror hostade till och feberdrömmarna tog vid. Jag insåg där och då, som så ofta, att jag borde försöka somna bort mina nattfilosofier om jag vill slippa ett sinne segt som kola dagen efter. Ibland är bara bryggan mellan teori och praktik i så risigt skick.
1 kommentar:
Eftersom jag slipper drabbas av ditt kolasega sinne så har jag inget alls emot dina nattreflektioner. De är som pärlor på silvertråd. Vackra ord som är så välgörande i vår tid av skrikande rubriker och nonsensmediabrus.
Skicka en kommentar