Långfredagen

Sen eftermiddag. Jag sitter tillbakalutad och lapar sol och ett djuprött vin, kisar mot solen och försöker se vad barnen har för sig. De skriker och gormar för mycket, men jag orkar inte säga till. Vinet är för dyrt för det.

I det starka motljuset ser jag att de sitter i trädkojan och är på väg ut på de sju haven – trevlig resa tänker jag. På gräsmattan ligger spår från tidigare, kvarlämnade lekar och jag tänker att jag älskar alla dessa barnspår. Vilka spår lämnar jag efter mig, jag som är så duktig på att plocka undan? Jag lämnar barnen efter mig, så får det vara. Det är minsann bättre än ett gammalt hopprep eller en traktor från sandlådan.

Från grillen slingrar sig förföriska dofter ur ventilationshålen; örtfylld lammstek, bakad potatis och vitlöksmarinerade champinjoner. Efter ännu en klunk vin tänker jag att det är så här man ska laga mat under sommarhalvåret; alltsammans på grillen. Det frigör mer rödvinstid, helt enkelt.

Och hur var det nu med tiden – den kommer till en?
Så var det.
Och idag stämmer det, kan jag säga.
Knackar på, bultar på dörren och har sig.
Vill verkligen komma in.

Välkommen, säger jag, med mitt allra blidaste leende.