17 april 2009

Nattens dröm

Jag vaknar med ett ryck, kisar mot klockan. 04:12. Klister. Som ett överflöd av klister smetar drömmen kvar. Hjärnan författar känslor och stämningar jag inte kan rå på. Som klister halkar de runt inombords, klibbar, flyter in i varandra, byter plats med förnuftet. Om nätterna är alla känslor osedvanligt intensiva, långt bortom rätt proportioner. Likväl är de där, så äkta och för stunden verkliga. Obehag och behag i avig symbios. Bakbunden i drömbubblan, trots att det rationella jaget tappert kämpar emot.

Jag flaggar vitt och tvingas ge upp. Denna dröm, så ovanlig i sitt slag. Så starka och odefinierbara känslor har aldrig krävt så stort utrymme att böka och rumstera – efter en dröm. En värme börjar sprida sig i kroppen, det känns som om en stor pusselbit hamnar på plats. Jag känner inte dess ursprung och varför den passar så bra. Det diffusa motivet är plötsligt bara där och konturerna stärks. Som om ingenting någonsin kunde varit annorlunda.

Klarvaken tillbringar jag två timmar med att lyssna till maken och Lillebrors djupsömn alldeles intill och ser hur dagsljuset fyller sovrummet.

Och så ringer klockan.
Redan?
Äntligen!

Drömmen rinner långsamt av mig. Vattnas ur, tappar form, löses upp. Men efterdyningarna sköljer varsamt över mig, i etapper. Länge. De kommer att störa och försvåra förmiddagen. Och hjälpa.

3 kommentarer:

Brainflakes sa...

Otroligt välskrivet!
Lycka till med förmiddagen!!

smultron sa...

Ibland tycker jag att drömmen inte vill släppa sitt grepp på hela dagen.

Sara sa...

Jag känner igen den där drömmen. Eller de där känslorna som drömmen tar med sig. Känslor som inte finns i verkligheten. Eller? Jag gillar dem inte. Men något som känns så starkt måste bidra med något, tänker jag!