I ett samtal mellan vårliga tulpaner och mammas inlagda sillfiléer pratade vi om livet. Jag tog en klunk öl och sa att jag faktiskt tycker att livet, för varje år som går, blir allt svårare att leva: Känslorna är fler, större och mer lättillgängliga och livsvalen allt viktigare och mer avgörande. Livet är mer naket, och därmed svårare. Tvärtom tyckte pappa, han höll inte med i svårighetsperspektivet. Mer ansvarsfullt av nämnda anledningar, sa han, men inte svårare.
Det är nog så jag borde se det.
4 kommentarer:
Oj, vi har helt olika upplevelser.
Jag hade min bryttid i tonåren. Då ställdes allt alltid på sin spets. Det var då livsvalen var avgörande och alla känslor stora och obekväma.
Nu är livet inte alls lika spännande och omvälvande. Jag flyter mest med. Det är skönt på ett sätt och samtidigt känns det som om jag inte har kraft eller möjligheter att ändra på något, om jag nu skulle vilja det. Fast jag är för bekväm för att vilja, jag gillar att flyta med.
Oj, mitt i prick - det är allt ansvar som tynger. Det finns egentligen inget större och tyngre och viktigare än att ha ansvaret för ett par barn, andras liv. Det går inte att komma undan. Jag har en förhoppning om att det kommer att utvecklas till erfarenhet som ger säkerhet och trygghet om några år. Bara barnen blir några år äldre och allt blir lite mer stabilt.
Kloka ord, som ofta i din blogg. Jag känner igen mig i din beskrivning. När jag blev förälder kände jag att livet blev oerhört värdefullt och skört på samma gång.
Det livsåtagande det innebär är både underbart och läskigt, magiskt och skrämmande samtidigt. Den gränslösa kärleken och rädslan att förlora den. Det gäller nog bara att göra det bästa man kan och försöka njuta av det man har, här och nu. Kram!
Jag håller med dig, är jag rädd. Allt är stort och svårt och komplicerat. Inte för att jag vet om det var enklare förr - men jag brukar sitta och betrakta människor som Zäta, som lutar sig tillbaka, flyter med, bara är. Och jag avundas dem - lugnet och känslan att flyta, utan att kämpa så förtvivlat.
Du skriver så bra, Anna. Vackra ord på svåra saker, som gör dem lite mindre svåra. Faktiskt.
:)
Skicka en kommentar