En paus som fortsätter

Vinylnålen stod liksom och malde efter sista spåret på senaste årets platta.
Skrap och knaster.
Alldeles för hög volym för den sortens oljud.
Jag tröttnade på det.
Och på mig själv.

Det är lätt att göra konstateranden kring sig själv:
Jag är ur fas och måste vända sida.
Inte enbart negativt, men ändock. Ur fas.
Och så var det högbron, den mellan teori och praktik.
Så evighetslång och svindlande.

Och skrivit har jag såklart gjort.
Tvångsmässig konkretisering, i ord.
Fastnat i rättstavning och dåliga synonymer.
Upprepning.

Så hände något längs vägen.
Då är det dags att börja gräva där man står.
Titta på stenarna. Vrida på dem.
Sortera ut och slänga fulingarna.

Det är väl det jag gör nu.
Jag gräver lite.
På en knapp decimeters djup tog jag upp morgonpromenaderna.
De stärkande, välgörande och nödvändiga.
Efter över ett års uppehåll.

Varje sten jag gräver upp ger bättre utrymme och djup.
Kanske är ni kvar när jag ställer spaden åt sidan?

Det blåser ute. Hårda vindar som tvingar körsbärsblommorna av sina grenar.
Det blåser inom mig också. Mildare vindar som tvingar mina mossiga infallsvinklar ur kurs.

Och så blåser det nya vindar.
De kommer att föra mig tillbaka hit, det vet jag.