15 juni 2009

Bomber och granater

Loppan har av erfarenhet lärt sig vad ordet explodera betyder, och skickligt räknar hon ner när hennes mor spänner näsborrarna, spärrar upp ögonen och det ryker lätt ur hennes öron.

Barnen är inne i en bråkperiod som fullkomligt tar musten ur oss. Minsta svängning i det bestämda rollspelet, minsta felaktiga rörelse, minsta avvikelse i rättvisan eller minsta ingrepp på järnviljan och hemmet förvandlas till krigshärd.

Jag är så jävla trött på att ständigt gå med höga knän över den glödande kolen, att kasta mig in med vit flagg, och jag är trött på att bända loss och så sammetslent jag kan försöka förklara livets spelregler för två elektrifierade åskmoln.

Ibland har jag god lust att helt enkelt låta bli, för att se vad som händer.
Hur långt kan det gå?
En darwinistisk studie, i all sin enkelhet.

Måste bara införskaffa en skyddshjälm först.


Ett undantag...

10 kommentarer:

Carina sa...

Jag förstår att du är trött, jävligt trött. Håll ut, andas och var förlåtande med dig själv. Kram

Malinka sa...

Jodå. Såna perioder har vi också. Frågan är om de blir värre ju äldre barnen blir?

Och jag vandrar då också omkring som ett överaktivt åskmoln. Tyvärr går jag från stilla mullrande till blixt och dunder så snabbt att barnen inte hänger med. Vilket den äldsta klarar men får 2,5-åringen att falla ihop i gråt. Han är mycket känsligare än sin syster.

Fördelen är att man måste sluta vara arg och ta hand om det förtvivlade barnet i stället ...

Fröet sa...

Underbar bild!! Det blir bättre. Klen tröst men det blir det faktiskt ;)

Sara-Theresa sa...

Ett långt härligt sommarlov stundar. Raslösa barn och regnet som droppar mot rutorna. Många tillfällen att lära mer om freds- och konfliktforskning. Du kommer säkert att hitta på många nya rön :-) Nejdå, det blir nog bättre bara solen tittar fram.

Skickar tålamod och kramar

Maria sa...

Det blir annorlunda när barnen blir större. Kanske inte alltid bättre men i alla fall lite nya toner. Det bästa är att man som förälder får lite mer egentid. Och bara det faktumet gör att man kan sänka axlarna några millimeter.

Kajsa sa...

Jag är helt med dig i den där tanken. Åh vad det tar på krafterna. Här verkar storebror just ha passerat ut ur ett riktigt lågtryck med både stormbyar och åska (jösses vilken töntig liknelse, men du fattar...) och det är inte förrän nu när stormen har bedarrat som jag inser hur jobbigt det var. Och så en superaktiv snart-tvååring på det.

Puh.

Labamba sa...

Ja, det är jobbigt men det blir bättre om man försöker släppa kontrollen. Inte att man inte ska påverka, men att man inse att barnen är egna varelser och att alla faser går över.
Om man kan känna så, så blir det lättare att hantera.
Du skriver underbart, men ibland är det enkla tankar också va?

Brittis sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RANA sa...

Åh men du.

Skyddshjälm till dig eller dem???

Såg ljuvliga bílder (liksom den du visar här) på Fejan. Den med Loppans färglada mösssa mot övriga milda färger - ljuvlig. Och så stooor hon har blivit, skrämmande. Inte lika tydligt på den fantastiska Lillemannen.

KRAM till dig.
Jag hjälper dig att höja knäna, att bära flaggan.

/R

Zäta sa...

Lambamba har nog en poäng där.
Man måste låta barnen lösa mycket av konflikterna själva. Annars skapar man konflikträdda barn, eller barn som inte klarar av att lösa konflikter. Det är ju detta syskon är till för - att öva framtida relationer på.

Så försök lägga dig i så lite som möjligt. Naturligtvis måste man förhindra att de slår ihjäl varandra. Men det är så lätt att hamna i domar-rollen och det är ett elände.