8 augusti 2009

1.

Får man rött kort hos Sankte Per om man fimpar här, undrade hon för sig själv. Hon kikade ut över horisonten, sparkade med skorna i sanden och fördömde sina enfaldiga monologer. Alla dessa monologer, alla utan vettig slutsats. Hon sköt iväg fimpen över vattenbrynet och drog med fingrarna genom det vindpinade håret som för att göra omstart i tankeflödet. Hon kände ångesten komma krypande. Den där välbekanta reptilen – slingrande längs ryggraden och pressande över bröstkorgen. Från kartan hon ständigt hade i jackfickan tryckte hon ut en tablett som hon snabbt svalde. Vin. Jag behöver ett glas vin, tänkte hon.

Luften var fuktig och drev hennes mörka lockar till än större anarki. Hon svettades lätt. Det var en typisk högsommarafton och hela kuststräckan doftade av stressade turister, gamla skratt, salt vatten och ofullständiga semesterplaner. Uppe i vassen en bit bort satt ett äldre par och lapade kvällssol, djupt försjunkna i sommarbokstäver. Kuststräckans alla dofter lade sig som en fuktig hinna på hennes fräkniga kinder. Hon hånflinade vid turisttanken och insåg att hon hellre kom hit när stränderna var öde och gav tankarna större spelrum. Men nöden har ingen lag, tänkte hon.

Malplacerad och olustig i fel kostym. Ensam och labil, med ångestdämpande tablettkartor som pansarskydd mot det nya livet. Hon bet sig i läppen efter konstaterandet. Och ensam på en strand, för att släppa tankarna fria – tankar som inte tilläts bo med henne i lägenheten i stan och som nu gjorde en loop ut över vågorna, mellan trutarnas spanflygningar, och for iväg. Bortom sans och förnuft. I ett andetag kom allt tillbaka, allt det där hon aldrig riktigt lyckats förtränga.

Hemma väntade ingen på henne längre, så långsamt lämnade hon de skenande tankarna någonstans i linjespelet där hav möter himmel, för att vandra bort mot den smått öde fiskrestaurangen en bit bort. Att lämna tankar vind för våg, bokstavligt talat, är ibland en överlevnadsstrategi. Utan möjligheten att lämna dem kan även de största tänkare trassla in sig i alltför starka och klistriga trådar.

Och hon ansåg sig tveklöst tillhöra denna kategori. Så när hon klev in genom restaurangens entré bad hon lockarna uppföra sig och lade sedan på sitt allra mildaste leende då den slätkammade och besökslängtande kyparen kom emot henne.

9 kommentarer:

RANA sa...

Åh, Anna.

Att du ryckte bort kudden och tog fram det som låg därunder - är så vanvettigt underbart.

Jag hastade igenom texten som en svältfödd. Tankar som "wow, det är hon" och "shit, det är jag" ilade in i mellan dina ord. Så som det känns när någon skriver precis som det är.

"...som för att göra omstart i tankeflödet.." Fy fan vad bra du skriver. Jag är så glad.

Som sagt, jag rasade igenom texten. Nu ska jag läsa den en gång till långsamt, om jag kan.

Och som en junkie tänker jag redan: och sen då? Ska hon få det där efterlängtade glaset, blir de för många, kommer hon att förnedra sig, kommer hon att få lite svängrum och luft vid havet, kommer hon...?

*gah*

DU ÄR SÅ BRA.

jenny sa...

*sätter på tevattnet i väntan på kapitel 2*

Ett ord: Mersmak. :o)

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Du skriver jättebra. Kul att hitta en bloggare som vågar göra dt oväntade.

Jocke sa...

Grym första mening! Vad är det med henne egentligen? Väntar med spänning på fortsättningen!
/Jocke och Malin

Peace in mind sa...

Instämmer i kören, läser med lätt huvudvärk. Den stegras till ett crescendo, möjligen av lätt igenkänning?

Kram.

smultron sa...

Bra upptakt!
Hennes känsla smittade av sig oroväckande lätt.

Theresa sa...

Wow! Vilken rivstart. Är det en bloggroman på gång här? Jag väntar också ivrigt på mer!

Zäta sa...

Sprid inte dina pärlor för svinen.

Spara dem till betalande bokkonsumenter.

Jag är ett svin som vill förvandlas till en betalande bokkonsument.


ELLER...
...är detta ett taktiskt marknadsföringssteg för att trollbinda dina läsare så att vi som svultna tiggare eller beroende knarkare ska försmäkta i väntan på dina ord.

Orden som dansar in i själen, som klistrar sig fast som tanketrådarna hos den lockhåriga...

Ge mig mer! Jag kan inte vänta.
Jag är redan beroende av din blogg. Inte visste jag att det kunde bli värre, att du hade mer att locka med (jo, det kanske jag anat...)

Ge mig MEEEEER!

Kajsa sa...

Jag vill läsa mer! Längtar efter del 2.