2.

Tove blev anvisad ett fönsterbord. Som om jag vore någon ensampokal att förevisa förbipasserande, tänkte hon skamset. Kyparen tog upp hennes beställning på husets spätta med färskpotatis, haricot verts, skirat smör och pepparrot samt ett glas vitt vin. Hon viftade otåligt bort hans erbjudande om att ögna igenom vinlistan. Bara det är kallt, mumlade hon för sig själv. Hon ångrade sig genast och slätade över uttalandet med ett tillgjort skratt. Som om Herr Slätkammad skulle bry sig.

Vid närmare eftertanke hade hon nog inte fått i sig något sedan frukost. De malande, svärmande tankarna hade lurat hungern ett bra tag, så när vinet kom in och hon tog ett par djupa klunkar kände hon chardonnay-ruset smyga sig på direkt, från benen och uppåt. Hon drack förnöjt ett par klunkar till och tittade sedan ut genom fönstret, där den sista kvällsbrisen lekte tafatt med vassen.

Hon mindes deras sista kväll tillsammans. Han hade domderat, pratat jobb och ältat lönediskussioner. Han hade kastat sådär med huvudet för att tillfälligt bli kvitt de blonda hårtestarna i pannan och spänt sina ljusblå ögon i henne, som för att fråga om hon verkligen lyssnade. Så gjorde han alltid. Spände blicken, trängde igenom sociala fasader och integritet. De hade ätit fläskfilé, sammetslen och mör. I köket hade hon låtit blicken rymma i fjärran medan hon mixat ihop en sagolik pesto och med varsam hand rört ihop ingredienser till hans favoritdessert. Och så en flaska rött av bästa sort. Enfaldigt, tänkte hon, som om det skulle gå att blidka gudarnas vrede denna utvalda kväll. Hur lång tid hade förflutit sedan dess? Ett ögonblick eller en evighet? Bådadera, konstaterade hon.

Hon hånskrattade åt tanken på att de haft så överfyllda kalendrar att kvällen i fråga hade fått bokas in tre veckor i förväg. Hon hade utlovat kulinariska läckerheter mot att han lät bli övertidstimmar på sitt arbete. Så lite hon då visste om hur ödesdiger just den byteshandeln skulle bli. Men byteshandel var hon bra på. Denna talang hade krävt många års övning. En finslipad men energikrävande relationstaktik.

Maten smakade. Tove formligen slukade i sig den mjälla fisken, dränkte potatisen i smöret och öste på av den pikanta pepparroten. Ytterligare ett par glas vin slank ner och lade sig som en behaglig dimridå över minnen och imperfekt. Där och då kände hon sig njutbart nollställd och för en gångs skull förbannat neutral. Ett alltigenom avkopplande undantag. Huvudet kändes mjukt och bomullsfyllt. Det enda störande momentet var kyparens inställsamma leenden.

Där och då ville hon ingenstans – varken framåt eller bakåt i livet. Detta stundens vakuum – en helande förgänglighet som inte fick ta slut. Förgängligheten erfor hon dock när kyparen la notan intill henne på bordet. Återigen denna bristande tidsuppfattning, tänkte hon med en suck.