26 augusti 2009

Boken före filmen

Jag och Loppan är i Nangijalas Körsbärsdalen. Vi läser att Jonatan precis har lämnat Skorpan bland körsbärsblommorna för att rida bortom bergen till Törnrosdalen och rädda Orvar ur Katlagrottan. Skorpan packar bröd och rökt fårfiol i ränseln för att rida efter i desperation.

Vi är helt tagna, båda två, men jag ser hela tiden filmen framför mig – replikerna, frisyrerna, tightsen och Staffan Götestams toppiga amorbåge och diffusa konsonanter.

Och jag är inte helt nöjd med det, faktiskt.
Så Loppan får inte se filmen förrän boken är utläst.

Det var bara det.

11 kommentarer:

RANA sa...

Haha, "inte helt nöjd". Tur att det är en BRA film i alla fall, om den nu ska störa läsupplevelsen. Eller nåt.

smultron sa...

Åh, jag älskar den boken! Har läst den så många gånger nu att filmen suddats ut.

Pratade nyligen med maken om att en ny film borde vara dags att göra nu. Tänk en utan Pappkartongs-Katla och (förlåt mig) Staffan Götestams frisyr! Jonatan ska vara en yngling, en prinsaktig 16-17 årig pojke, på väg att bli ung man, tänker jag mig. Och vilka effekter man skulle kunna göra idag och Karm måste ju vara med och ....

Fröet sa...

Åh, den tror jag minsann vi också skall läsa. Tack för tipset!

Anna sa...

Smultron: Defintivt, vilken bra idé med en ny film!

Lo sa...

Hej!
Första gången jag skriver här... Har tänkt samma som både du och smultron- filmen är verkligen häpndsväckande... kanske inte dålig, men åtminstone inte bra... Vi läste boken för vår 8-åring häromsistens och hon blev sedan väldigt besviken på "pappkartongskatla"...

Lo sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lo sa...

Nu såg det skumt ut... jag råkade bara trycka två gånger på "publicera", så det kom dubbelt...

Katarina sa...

Alltid boken före filmen!

Vad gäller just Bröderna Lejonhjärta minns jag att jag blev grymt besviken på Jonatan som inte alls var lika vacker som jag föreställt mig honom när jag läste boken.

Nu tycker jag att filmen är charmig och i vissa delar vacker. Men specialeffekterna var väl inte så avancerade precis.

PS
Det är Smultrons fel att jag plötsligt kommenterar här - det var hon som pekade på ditt tänkvärda inlägg i sin blogg. ;-)

Theresa sa...

Ha ha, så lustigt. Barnen fick boken i present på begravningen, men har inte velat ta i den förrän igår då Storebror plötsligt frågade om vi inte kunde läsa den här. Samtidigt så går filmen nu som serie på SVT på fredagar. Vi såg första delen och visst är den patetisk. Skulle kunna vara så mycket bättre. Den enda sämre Astrid Lindgren filmen/skådisen är nog Birk i Ronja Rövardotter och hans tafatta skådespeleri när han lamt säger "söstra min" helt utan passion :-D

Kajsa sa...

Å, du har ju så rätt! Och storebror som är helt såld, efter två avsnitt på tv... Hur ska vi nu göra?

Mamma J sa...

Jag har försökt läsa den boken för min dotter också. Men, efter att jag med svårighet kommit mig förbi första kapitlet (svälja svälja, inte gråta när mammans båda barn bara dör så där otroligt sorgligt) så tyckte dottern att det var alldeles för otäckt. Så, vi lade bort den.

Nu är hon nästan ett år äldre. Läser för all del själv - men det där med att läsa tillsammans är ändå bra mysigt. Kanske att man skulle prova igen.