Jag stod i kö.
Svett och syrebrist.
Kom fram till receptionen.
Log mitt bästa.
Fick en kölapp.
Stod i kö, igen.
På löpande band.
In i fållan för att hämta blanketter och ett sensommartrött leende.
Jättedatorer med enorm rullkula istället för mus.
"Förlåt, men den första i månaden är det alltid så här".
Tack, det var okej, men jag tänker göra mitt yttersta för att slippa gå dit igen.
5 kommentarer:
Jag vet precis - har också varit där förut nån gång. Man står där med hatten i handen och ber så snällt man bara kan och hoppas på att aldrig aldrig mer behöva utsätta sig för att behöva be dem om hjälp. För det enda de erbjuder är en registrering i registret så att man kan få de där usliga pengarna. Ingen hjälp att hitta jobb. Jobben får man hitta själv. Det är bara och stänga av sig. Du kommer inte behöva gå dit så många gånger, Anna. Det kommer att ordna sig fint. Det vet jag. Kram Sara
å fy fan, jag hoppas verkligen att du slipper. Säga vad man vill, men upplyftande är det inte. Det var många år sedan nu, för mig, och jag hoppas att jag slipper det i fortsättningn. Att du slipper det också. Verkligen.
Vilken pärs det är! Och jag tänker på de nästan två timmar jag väntade i juni med ångesten krypande- helt i onödan, skulle det sen visa sig. Så jag förstår att du inte vill behöva gå dit. En del vill ha hjälp i sitt arbetssökande och då tycker jag de ska få det. Andra klarar det bättre på egen hand.
Du är bäst!!!!!!!!!!!!!!! Jag vet precis hur det där är. Jag pallar det inte en gång till, som du vet. Men du är som Bamse; underbar och starkast i världen.
Nu är det gjort, Anna.
Kram, R
Starkt jobbat. Verkligen. Jag hejar på dig och tror inte du blir långvarig där.
Fint med en liten ursäkt, i alla fall.
Skicka en kommentar