24 september 2009

Höstminne

Träden dansar, sjunger lyckligt för vinden.
Vill säga förstår du inte att vi längtat?
Höstdanserna, bladens virvlar.
Deras resa ner mot förmultnande och vila.
Vinden blir bekräftad, tar i.
Träden jublar och vill ha mer.

Blåsten når själen och skapar oreda,
så jag knäpper jackan som skydd.
Men nog gillar jag hösten, tänker jag, ler vagt – och tittar upp.
Låt inte blicken falla som löv när det blir höst.
Upp, framåt. Det var hösten som berättade.
Vinden, träden, jorden.
Kretsloppet.

Farmor dog idag för två år sedan.
Dödsdagen, är den värd att minnas?
En nerslagen stolpe i vägrenen, som jag likväl kommer att passera varje år.

I min gamla blogg läser jag att dagen hon dog var sensommarvarm och solig.
Nu spricker regnmolnen upp, men värmen saknas.
Hon saknas.

2 kommentarer:

smultron sa...

Fint skrivet och en svår fråga. Är dödsdagen värd att minnas? Jag skulle nog spontant svara nej. Den som levde är den vi ska minnas.

Kajsa sa...

Värd att minnas eller ej, ofta är den i alla fall svår att glömma.