17 september 2009

I älvornas värld

Loppans fantasi når inga gränser. Så har det alltid varit.

En av hennes världar är älvornas. Kanske började det med Daisy Meadows bokserie på olika älvteman. Det finns otaliga böcker, och vi har läst ... många. Sedan kom filmen om Tingeling och Loppan var fast. Vi får dagligen och stundligen berättat för oss hur älvor lever och fungerar intill oss människor – hur de hjälper och finns tillhands, hur de skapar och ordnar allt så vackert.

Det är alltså inte överraskande att Loppan överröste mig med älvstoft, förlåt – pussar och kramar‚ när jag kom hem från biblioteket med denna gigant. Jag gjorde tappra försök att kliva med henne in i fantasin, men det gick inget vidare. Efter varje sida vände jag mig mot henne, som för att säga du vet väl att det inte funkar så här på riktigt. Men varje gång möttes jag av en skimrande blick som var så långt, långt bort, och jag förmådde mig inte säga något. Alls. Vi hann dessvärre bara till hälften bland allt bevingat glitter, och hon var förkrossad när vi tvingades bryta högläsningen.

Sa jag att hon fortfarande tror på tomten också?
Lilla, älskade gumman.

4 kommentarer:

smultron sa...

Älvor, jag önskar att jag också trodde på dom.

Men tomten, min tonårsdotter gick nog i andra klass när hon äntligen förstod hur det hängde ihop och då kände hon sig en smula dum, tror jag. Hon insåg plötsligt att alla hennes kompisar hade fattat grejen för lääänge sen.

Tack för din kommentar hos mig idag :)

Förresten försökte jag skicka ett mejl till dig på den där adressen till höger men det funkade inte!

smultron sa...

Jag har gjort ett nytt försök!

Zäta sa...

Man ska låta barn vara barn så länge de vill.

Säger hon som tog död på tomten för tidigt....

Lo sa...

Älvor är ständigt närvarande i vårt hus också. Enligt barnen, åtminstone. En solkatt, en honungsdroppe, en regnbåge - allt är ovedersägliga bevis på deras existens...