2 januari 2010

Inget att ta på

Obeskrivbara känslor – de där som inte har någon etikett eller något namn.

De som plötsligt bara infinner sig, fyller en och ställer saker på sin spets. De är lika aviga som räta, och det är bara att sticka vidare, eftersom de tu hör samman.

Jag tog ett glas vatten och kände bitar falla på plats. Inga konstigheter. En kvart senare smälte allt samman till ursprungsform. Men ett styng av saknad.


Väggskuggor

6 kommentarer:

Åretruntparadiset sa...

Mycket tänkvärt, och jag förstår alldeles precis vad du menar. Jag glädjer mig förresten åt att du bloggar igen!

jenny sa...

Jag är också glad att du bloggar igen - det värmer i själen när jag ser att du varit framme med dina vackra ordbilder! Jag tror bestämt att jag brottades med samma känslor som du - fast jag hade nog lite svårare att sticka vidare, även om jag någonstans försökte intala mig att båda delar hör till och att de är två sidor av samma sak. Jag tycker om stick-analogin, dock - den spar jag, om du inte misstycker! :)

smultron sa...

Nyårskram tillbaka!

Vad har du för kamera? Min är värdelös och jag måste se mig om efter en ny. Dina bilder är fantastiska ju!

smultron sa...

Nu såg jag länken i inlägget innan, tack!

Kajsa sa...

Mmmm, korta korta besök gör den där sortens känslor.

Vackert foto, jag avundas dig din kamera...

Jenny sa...

Åh så vackert!