20 januari 2010

Stadspromenad

Så här kan vi inte ha det, tänkte jag för mig själv. Julens kalorier som satt sig på energin, de små söta kvällsintagen som påverkar orken. Så jag snörade kängorna och gick. Stavarna stannade hemma, men kameran fick följa med. Kanske, tänkte jag, kan kameran hjälpa mig med kalorierna också?

Och så många ord som alstrades! Jag letade inre fack att stoppa dem i, tänkte företagsamt där i gränderna och måste se till att få dem på pränt under dagen. Kanske ord som man kan sälja? Redan trillar de iväg som tappade pärlor på ett parkettgolv.

4 kommentarer:

Peace in mind sa...

Fungerar dina underbara bilder som minneslappar till orden? Blir så nyfiken...mina ord är som kvicksilvret, du vet, det som dansade iväg och lade sig i alla skarvar. Förr i tiden.

Zäta sa...

Jag önskar mig en mobil med obegränsad lagringskapacitet av röstinspelningar. Just för att spara alla pärlor.

(Först önskade jag mig en diktafon men då skrattade maken åt min föråldrade syn på tekniken och berättade att det finns mobiler man kan göra mer med än att ringa...)

Anna m V & E sa...

Du skriver så fantastiskt vackert, jag blir alldeles hänförd

Anna sa...

PiM: Ja, bilderna hjälper till för känslan. Men orden, dem måste jag bara få ner i tid, annars glömmer jag. Helt.

Zäta: Jag är gammalmodig ibland och köpte en diktafon, mest för att spela in de reportage och små intervjuer jag gjorde för tidningen jag arbetade för. Den kostade 395 kr, och jag tror inte det finns telefoner med så mycket lagringstid som diktafoner har (30 h). Eller? (Läs: kolla med F-ledaren)

Anna: Tack! (och välkommen)