Efter gårdagens blodgivning i kombination med morgonens snöskottning känner jag mig aningen ut- och invänd. Blodsockret och humöret gör jag mitt bästa för att hålla på en dräglig nivå, men barnen misstycker. I alla fall när det gäller humöret. Vi sitter i varsin ände av huset just nu.
Jag tänker på all klagan runt omkring mig, på snön och vintern. Det ska tydligen vara nog nu, det är ett jäkla väder och så längtas det sanslöst mycket efter våren. Nu stänger jag öronen, för annars smittar det säkert. En annan dag ska jag skriva ett par ord om svenskens årstids- och väderdepressioner. Inte idag, en annan gång. Nu knäpper jag på kaffekokaren och ställer fram några småkakor, allt för att vinna tillbaka barnens kärlek.
4 kommentarer:
Jag älskar vintern. Jag älskar snön. Jag är också så trött på allt gnäll när vi äntligen fått den här årstiden definierad. Människor tycker jag är knäpp som gläds åt kylan. Ja, då är jag det.
En sak jag väldigt sällan klagar på är vädret. OM jag skulle klaga nu, jag säger OM, så skulle det vara för att det inte är tillräckligt kallt.
Jag klagar. Det är skönt att klaga. Särskilt i bloggform när det bara drabbar dem som läser av fri vilja.
Jag vill ha vår!
MEN det är tur att det är snö för det blir så mycket ljusare då.
Snö är besvärligt. Jag fördrar den ett par veckor för barnens skull, men när till och med de tycker det får vara med är jag den första att hålla med...! *s*
Annars har jag en teori om den där klagan - jag tror att det handlar om en rastlöshet. Här och nu känns inte bra, och det enklaste är att skylla på vädret eller något annat "ofarligt" - hellre än att skärskåda annat i livet som egentligen antagligen spelar större roll för hur man mår och tycker sig ha det i livet.
Men det är jag det.
Skicka en kommentar