Jag brukar säga att det är inte vad böckerna handlar om som det handlar om, det handlar om hur de är skrivna.
Torgny Lindgrens Hummelhonung följde med i väskan hem från biblioteket igår, trots att jag har både Stridsberg och ett par taoistiska visdomsord liggande på sängbordet. Svårstyrda impulser.
Lindgren skriver, och jag andas ut över det faktum att fler känner som jag ibland – även om det är en bokkaraktär:
Samtal hade aldrig lockat eller tilltalat henne. I samtalet tvingas tanken oavbrutet till oberäkneliga avvikelser och finter, den förvrids och förvanskas för att vara till behag eller förargelse, den blir lymmelaktigt trolös. Den ensamma tanken däremot är suverän, den stannar i kroppen och väjer inte för någonting. Även när man bestrider sina egna tankar förblir man hel.
Och så fortsätter jag att radera onödig input i mitt liv:
Slänger direktreklam för bästa perennerna och inredning i ropet.
Raderar mail om morsdagspresenter och konsumerande villaliv.
Förtränger upplevelser som dränerar på energi.
Ser till att skriva ner eller bokmärka viktigheter, istället för att naivt inbilla mig att jag kommer ihåg dem.
Idag är det dessutom de skånska vindarna som bestämmer, det är en dag för fårskinnstofflor.
3 kommentarer:
"Samtal hade aldrig lockat eller tilltalat henne. I samtalet tvingas tanken oavbrutet till oberäkneliga avvikelser och finter, den förvrids och förvanskas för att vara till behag eller förargelse, den blir lymmelaktigt trolös."
Yes! Precis så är det. Det är så svårt att hålla sig till den tanke man har, sin "sanning". T o m ordvalet har en förmåga att påverkas beroende vem man pratar med eller situation. Man kan känna sig som en lögnare efteråt, utan att ha ljugit ens det minsta.
Men man upptäcker saker i utbytet med andra, sånt som ger inspiration till att tänka nytt. Vissa stunder är det svårare att öppna sig, samtala, och förlora det där hela.
befriande. Kram. /carina
Skicka en kommentar