Jag går förbi några lakan i en hög på golvet i tvättstugan.
Tänker 'imorgon, senare'.
Under rosa dunbolster lägger jag handen på en svalare barnapanna.
Tänker med en hjärtevolt att tre feberdagar kanske är till ända för dotra mi?
Men inte ropar jag hej,
inte i barnrumsmörker,
inte förrän vi är över ån.
En lördagskväll då tiden går sakta.
Att kunna lägga handen på hjärtat och känna slagen.
De egna, varenda ett.
Till och med förnimma pausen emellan dem.
Att känna ord återvända.
Mellan kaffekopp och lördagskaramell.
Mellan soffa och varmgult kaminljus.
4 kommentarer:
Åh, tack, orden kom tillbaka. Tack, jag har saknat dem.
Åh, där är du ju! Jag hade t o m börjat överlägga med mig själv om att ge mig in i fejsbookträsket igen.
Hoppas febern är helborta nu. Lakanen däremot, de bryr jag mig inte om.
Allt gott!
Du skriver sagolikt vackert :)
Skicka en kommentar