8 juli 2010

Barfota

Kylväskan och mammas solstol skavde mot mina försommarvita lår och jag klagade på att jag tilldelats för stort bagage att ansvara för på stigen mellan bilen och stranden. Mamma hörde inte på det örat, hon såg själv ut som en lojal packåsna på väg upp längs Himalayas bergssida.

Mammas kanelbullar och iskall saft på termos. Sommarlov, strandflugor och saltstänkt havsdoft som havet trängt in i skogsbrynet. Stillastående, dallrande, en nästan outhärdlig kontrast till de friska havsfläktarna. Vi korsade cykelstigen som slingrade sig i skogen, parallellt med strandremsan. Och där, där tornade en oöverstiglig, oändlig passage upp sig, det enda kvarstående hindret mellan oss och paradiset. En lätt uppförsbacke i sand bara. Inga konstigheter. Men denna lilla helvetesbacke var full av gamla nedfallna, 'spissa' [läs: spetsiga] tallbarr, vassa kottar och var tillika boplats för ettermyror, eller så kallade pissmyror.

Boplats och boplats, som barn skulle vi nog kallat det pissmyrornas världsmetropol. Ett sexbeningarnas Calcutta, en barndomens floden Styx. Och säsongens första stranddag var extra ångestladdad. Att korsa Styx med skor på var otänkbart, med tanke på sanden, så jag plockade av mig sandalerna och satte för första gången på säsongen ner mina nakna fötter i sanden. Dessa små mjuka, vita och känsliga fossingar (långt ifrån dagens vuxenversion med förhårdnader och sprickor som påminner om Grand Canyon), helt ovetande om det obehag de strax skulle utsättas för.

Sedan tog vi sats, jag och min syster. En djupandning, en kort summering över vilken sträcka som just idag skulle vara den minst smärtsamma. Springa gick inte för sig, då skulle obehagligheterna och smärtan bara bli än starkare. Som på glödande kol gick vi sen, raskt, med en stegteknik där fötternas kontakt med underlaget blev minimal. Kottarna skavde i hålfoten, tallbarren och myrorna stack. Kylväskan gjorde vita rivmärken på låret och solstolen klämde pekfingret av mitt krampaktiga tag. Jag minns att jag vissa gånger sneglade på mamma, som till synes oberörd promenerade lugnt över Helvetet utan en min. En smärttåligheternas gudinna, tänkte jag med vördnad. Vi småskrek, hoppade till här och var och höll i princip andan tills vi tagit oss i säkerhet uppe på krönet i vassen. Där fick man också belöningen; svalare vindar, milsvid strand och en oändlig horisontlinje.

Varje stranddag samma sak. Men för varje dag växte också modet och för varje dag vande sig fötterna en aning. Denna gradvisa tillvänjning kändes lika central som eftermiddagsglassen eller humlesurret. Lika fotfega som vi var i juni, lika kaxiga var vi när augusti kom. Pissmyrorna kunde fara all världens väg. Pilutta dem!

"Floden Styx" finns fortfarande kvar. Den ensamma tallen vid stigen, där vi stannade till före övergången, står kvar. Jag har korsat floden även i vuxen ålder, men kan för mitt liv inte förstå problemet: En lätt uppförsbacke i sand bara. Inga konstigheter.

Tema: Barfota

2 kommentarer:

SeDärJa sa...

:-) kall saft i termos, det var länge sedan. Måste nog fixa det till helgen.

Anna sa...

Som jag grubblar när jag inte känner avsändarnamnen... :)