Det där med att bryta in på nya vägar, byta djupa gamla hjulspår mot nya. Rakare, ärligare i relationen till (vissa) människor. Det pratas om att det bara är att bestämma sig, ta steget. Jag tycker det är svårt. Jättesvårt. Jag gör samma misstag gång på gång, svänger in med hästarna på samma grusväg och svär över samma bulor och ojämnheter, kör fast i leran och sneglar surt över på den där nya stigen som ser så trevlig ut.
För den nya stigen löper alltid parallellt med den gamla, jag har den ständigt i ögonvrån. Men det är vid vägskälen det blir fel, när det delar sig. Och inte f-n kan jag skylla på hästarna!
Men nu känner jag mig rakryggad.
Nu har jag bestämt mig.
Igen.
4 kommentarer:
Pårombara.
Det vore ingen sport om det inte var svårt... Men du grejar det. Säger som Elin - påromba.
Bra. Du fixar det. Men jag vet hur svårt det är, att ändra på saker hos sig själv också. De vägar som hjärnan har tagit förut är uppvandrade stigar. De nya vägarna är som att gå genom oländig djungel med en machete. Inte lätt. Jag vill också göra om. Göra nytt. Men det är som att jag inte vet hur. Som gamla tix och muskelminnen.
Tack för stödet.
Jag tror jag är lite konflikträdd fortfarande, längst in, så det tar lite tid att gräva fram det.
Skicka en kommentar