Jag och maken hade gemensammma planer på barn när vi slog oss ihop och förstod att vi var på riktigt. Vi fick två guldklimpar och är otroligt tacksamma för dem.
Vad som inte ingick i den egna "ursprungskalkylen" är att systern och hennes man också fick barn. Också guldklimpar, så klart. Jag älskar dem! Varje gång jag träffar dem blir jag varse vilken fantastisk livsbonus de är för mig, och hur fina bonusar det faktiskt dyker upp längs livets vägkant, som tussilagor om våren. Ständigt och jämt.
Ja. Lite varm och blöt i själen blir man allt, så här på måndagskvisten.
Fler bilder på syskonbarnen finns här.
3 kommentarer:
Åh, jag älskar också mina syskonbarn. Innerligt. Och saknar dem nu när de är långt borta. Visst är det härligt!
Men vilja små charmtroll. Ja, syskonbarn är verkligen bonusbarn. Det är faktiskt det som är jobbigast med att ha lämnat min förra hemstad, att brorsbarnen är så långt borta.
Jag vet precis vad du menar. Precis. :-)
Skicka en kommentar