6 september 2010

Översvämning

Imorse fick jag en egen stund med Loppan, även om det bara var en promenad till och från ett gemensamt möte. Vi samtalade om väsentligheter, lugnt och trevligt och oceaner ifrån de stormar och avigheter som annars hör till vår vardag.

Precis där, i backen, sköljer livet över mig och jag vill bara gråta. Av lycka och en sorts medgång. Ibland kallar jag det normalitet, trots att jag inte borde.

Dock, jag gör mitt bästa för att hålla kvar både mig och Loppan i den där stunden. Tårarna som bränner bakom ögonlocken blinkar jag bort, jag ler mot henne och känner att hon tar ett fastare grepp om min hand.

4 kommentarer:

Elin Damberg sa...

Fina du, fina Loppan.

Jag känner igen det så otroligt väl, att bli så där plötsligt drabbad av det.

Hanna sa...

Men åh, usch! En liten tår i mitt öga nu. Av någon anledning känns det bekant.

Kajsa sa...

Det är under promenaderna det händer, här också. Det är då storebror och jag möts, i fina lugna härliga samtal.

Att gråta av lycka är inte dumt.

Jenny sa...

Fint!