Vi hade pannkaksfest nyss, jag och barnen. Som vanligt var de på med en gång, allt går så fort. Sockra, rulla, stoppa in på tvären, syltkladda, fnissa, sjunga. Och som vanligt är jag själv långt efter och finner konceptet i höjd med att barnen skrapar med stolarna och går från bordet.
Så jag sitter här i lugnet för mig själv och samlar ihop en PMS-dag med solskensinslag, idétorka och med ett Gevalia-kaffe som smakar trist (Mollbergs, kom tillbaka, allt är förlåtet!). En pannkaka för mycket gör förvisso processen aningen för långsam, men så har jag heller inte ambitionen att vara effektiv denna eftermiddag.
3 kommentarer:
Vad skönt det låter. Att bestämma sig för att inte vara effektiv. Det låter oerhört sunt.
Pannkisar lindar in och tröstar. Jag är en jävel på det också! ;)
Du fick mig att tänka på Pettson, Findus och pannkakstårtan.
Och plötsligt saknar jag de där stunderna när barnen var små och man gjorde en utflykt. Om så bara till dungen intill huset. Förväntningarna, spänningen och lyckan.
Tack.
Skicka en kommentar