Jag tenderar ofta att gå till extremer i min ambition. Sköterskan på blodgivningen bad mig sedvanligt att trycka till på papperstussen över sprutsticket efter avverkad tappning. Då tar Jensen i allra pliktskyldigast, från tårna, och trycker så hårt att hon nu i efterhand är öm i hela armen. Smart gjort. Verkligen. Att lindan är snurrad så hårt att armens böjförmåga är kraftigt nedsatt är en helt annan historia.
Jag känner mig som borgmästaren i filmen Horton, efter att hans tandläkarbedövning av misstag stuckits i just armen. (Ni har väl sett Horton!? Världens bästa barnfilm.) 0:05-0:17.
5 kommentarer:
Nej, jag har inte sett Horton - jag köpte den i Sverige, då några dagar innan vi sågs. Men sen har maken visat filmen EN gång för barnen (när jag hade sovmorgon...!), och nu vet ingen var den är längre. Gaaah! Och när nu du säger att den är så bra, vill ju JAG se den också!
Annars är tandläkarbedövning ett elände - förutom att det är nödvändigt, förstås. Ingen tandläkare petar på mig utan att först skjuta i mig lite droger, den saken är klar!
Hihi jag måste se Horton! :D
Jensen, nu får du skärpa till dig. Trycka sönder armarna så där. Horton är bra, går att se mer än en gång. Kul blogg du har, jag kanske kommer tillbaka, vem vet.
kram
Hahaha. Trycker du till blåmärken på dig själv? Hur stark är du egentligen, kvinna?
Ja, jag har sett Horton. På bio dessutom. Och då går jag nästan aldrig på bio. Försökte prata med någon filmgalning om den. Han fattade inte vad jag pratade om. Gillade den ju!
Skicka en kommentar