Det förflutnas flås

De där almanackorna, tänkte jag. Sovrummet i dunkel, sovande vardagsljud.
Mamma räckte över dem igår kväll, de rensar på vinden. Ljumma fötter, från säng till fårskinnstofflor.
Sex långa barndomsår – i en liten handöverrräckning? Snabb titt i spegeln. Förkylningssvullet högeröga.
De borde väl varit tyngre, de där almanackorna? Likt bly eller sten. Varmt duschvatten över matt kropp.
De ligger fint i en trave där på bordet. Jag har vänt på dem, kollat årtalen. Men absolut inte bläddrat eller läst. Skum, bubbel, uppvaknande.
Förvisso inga dagböcker, men ändå. Barndom och ungdom är hudlöshet, virrvarr och känslornas bångstyriga översvämning. Frotté.
Minnen är bättre än anteckningar, det har jag alltid menat. Minnena kan putsa, destillera och anpassa. Ge en bild att hänga i livets galleri. En bild som avspeglar försök till helhet, försök till ett virkat sammanhang av röda trådar. Anteckningar och bilder däremot; obarmhärtiga fragment, på gott och ont. Svart på vitt. Ett försök att springa ikapp, att bli ikappsprungen. Det förflutnas flås. Hudkräm med äppeldoft.
Läsa. Jo, jag ska läsa. Rexona, med aloe vera.
Men sedan, ska jag spara eller slänga? Gråzonernas galleri eller sanningsenlig handstil i en låda med lock? Täckstift och förlåtande rouge.

(Skrivpuff: Dagens första tanke)