22 mars 2011

Carpe fucking diem

Jag tänker på ålder och ålderstecken. Det är något visst med gamla människor.
Doften, minerna, rynkorna och blicken.
Tittar rakt igenom, tittar ut.
Erfarenheterna som en yttre påväxt.
Livets marionetter, att visa upp för alla oss maximera livet-nördar.
Som försöker råda bot på tidens gång genom latinska visdomsfraser och japanska tankar.
Som statuerar sin imaginära odödlighet i lyckliga mindfulness-leenden och snordyra designkök som man inte har tid och råd att laga ordentlig mat i.
Som ständigt behöver kategorisera och ställa sig i fack för att vara på den säkra sidan.
Som äter ytlighet på gourmettallrik och dricker floskler ur fasters kristallglas.
Som skänker en hundring till Läkare utan gränser för att kunna andas ut.
Som sopsorterar hysteriskt men behöver två bilar.

Att se en gamling i ögonen och skaffa sig lite perspektiv.
Tiden som gick.
Rynkorna som ingen kräm trollade bort.
Behovet av att kunna ta på livet.
Att bli märkt, berörd, väckt ur dvalan.
Döden, döden.


Google-lån

5 kommentarer:

Åretruntparadiset sa...

Tack för ännu en av dina träffsäkra och vackra betraktelser. Som en knytnäve i magen. Men en bra knytnäve.

Anna m V & E sa...

Håller med föregående talare, så rakt, så sant, så bra - verkligen mitt i prick

Livet just nu sa...

Amen på det.

När jag jobbade på långvården undrade andra hur jag stod ut. Dödens väntrum blablabla. Jag tyckte om stillheten. Och jag tyckte de var vackra de där gamla tanterna. Fina. Inte det minsta sorgligt faktiskt.

Zäta sa...

Ibland kan jag längta efter att vara gammal. Så gammal att det liksom kvittar vad man gör. Man är förlåten med hänsyn tagen till hög ålder. Man är bara en härlig gammal tant som har en skön inställning. När man säger vad man tycker eller gör som man vill så är det okej - för man är ju så gammal.

smultron sa...

Jag tycker så mycket om den här texten. Det var bara det. Kram.