27 mars 2011

Som flyktigast

Hon kröp upp i sängen och la sig intill mig.
Sval barnakropp ner i sängvärme och sjuttiotalsblommande lakan.

Promenerade med pek- och långfinger över mina nyckelben.
Ställde åttaårsfrågor jag hade svårt att besvara.
Två världar förenade i samma blodbanor.
Samtidigt på kollisionskurs.
Genetisk friktion.

Jag borrar in näsan i hennes nacke, blottar min ovetskap.
Känner doft av hallonshampo.
Kalla, trotsiga tår mot mina vader
och den plötsliga påminnelsen om framtiden.
Att hon kanske inte minns stunder som dessa.
Om femton, tjugo år.
Barndom som ger plats för ungdom.
Tränger bort och skapar nytt. Händelser reduceras till fragment.

Ett nu och ett sen.
Som får mig att tappa greppet.

Som om hon kände.
Som om hon läste av.
En puss på axeln.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Det här var fint skrivet Anna. Kajsa

Tjockalocka sa...

Å. :-)

Anonym sa...

Det gör ont att tiden gå så fort. Att dessa stunder är precis så flyktiga som du så vackert beskriver!

Anonym sa...

Glömde säga att jag verkligen gillar fotot också! :)

Livet just nu sa...

Fan vad du är bra.

Och vissa saker minns de. Annat får man berätta och på så vis återskapa minnen. Snusa dem i nacken kan man göra hur gamla de än är. :-)

Anonym sa...

Vilket sug i magen det blev! och så kom tårarna - precis som dem har gjort tidigare när jag läst dina underbara texter!! Tack för att jag får ta del av dem!
// Malin Olsson

Hanna sa...

Så fint skrivet. Tror jag minns fler av dessa stunden än min mamma faktiskt. Fast det är klart, jag vet inte.

Anna sa...

Alla:
Tack! <3