Carina och jag

Jag hade tillfälligt glömt vad det är Carina Rydberg gör med mig när jag läser hennes böcker.

Vi sitter på ett dunkelt fik, vi två. Hon hänger avslappnat över bardisken, röker en cigarett över ett tafsigt glas rödvin. Ungefär som på omslaget till "Den högsta kasten". Jag sitter bredvid henne och läser. Jag dricker kaffe för att försöka hålla mig vaken en stund till. Några droppar har runnit på koppens utsida och smetat ner fatet undertill.

Hon sitter och väntar, väljer tillfälle – hon vet att jag läser. Plötsligt tar hon tag i mig med sina smala, avmagrade fingrar, tittar på mig med sina strumaliknande ögon. Hennes fingrar borrar sig in mellan revbenen på mig, jag kan inte andas. Någonstans låter jag det hända, jag kan inget göra. Det greppet och den blicken dröjer kvar, bibehålls, tills sista sidan är läst. Jag hänger i hennes grepp som en trasa, oförmögen till någon annan tankeverksamhet, jag kommer inte därifrån.

De är starka, alltid, och vanebildanade – hennes bokstäver. Det är sällan hennes språk jag faller för, det är inget speciellt, annars uppskattar jag ett poetiskt författarspråk. Nej, det är alltid känslorna och stämningarna hon skapar. De går att ta på. På gott och ont.

Andra bloggar om: böcker, läsning, Carina Rydberg