När jag var liten kunde jag urskilja hela familjens kuddar, även om de såg exakt likadana ut. Genom att lukta på dem. Jag kunde oftast berätta för mellanstadiemagistern vem som glömt sin mössa på hatthyllan. Genom att lukta på den.
Numera identifierar och definierar jag en stor del av min vardag genom just luktsinnet. Den enda som för tillfället slår mig på fingarna är min gravida syster, men det är rent hormoniellt och högst övergående.
Jag luktar på allt: nytvättat, använda tröjor, händer, livsmedel, pennor, papper, butiker, stenar (oh yes, visst luktar de), inom- och utomhusluften, blommor och gröna blad. Bara för att nämna några få. Ibland är det riktigt irriterande, men oftast ser jag det som en passion. Kanske för att hålla galenskapen på avstånd.
Den enda dimma som stör sinnet är parfym – detta konstlade fördärv, som dödar och förtäcker allt naturligt. På gott och ont.
Känsliga läsare kan nu avvika. Tillika de som tar mig för en pryd person, om det mot förmodan finns några sådana exemplar kvar.
Nu, när en seg förkylning är på upphällningen, kan jag faktiskt lukta att slemmet i bihålorna är gammalt och borde komma ut.
Det ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar