Jag har varit där så många gånger genom åren; sett mamma plocka ovälkomna små maskrosblad och tända lyktan, beundrat pappa varsamt kratta singeln därefter – ett uppdrag som inte förärades mig eller min syster även om önskan fanns. Kanske för att det fanns någon annan som hade större behov av att göra det. Vi förstod inte det då. Vördnaden. Minnena.
Ikväll stod jag där i mörkret, med min familj. Lillebror tryggt i makens famn och Loppan sittandes på huk bredvid mig invid lyktan, med stora frågor och tankar. Jag använde det nytända ljuset för att belysa gravstenen. Denna mörkröda sten som jag stirrat på så ofta, undrandes över det inristade namnet – namnet på den farfar jag aldrig hann möta. I förbifarten har jag säkert noterat utrymmet där under, men aldrig riktigt tänkt. I ljusets varma, fladdrande sken. Farmors namn. Aldrig blev döden så påtaglig, ej heller så verklig.
Vi åkte hemåt och tände egna ljus.
Jag har fortfarande så svårt att förstå.
1 kommentar:
Hej Anna!
Vi har valt att skriva om ungefär samma sak på allahelgona. Kanske inte så konstigt. Jag tänker att om många år, då kanske Alva kommer stå just så och fundera över sin farmor som hon aldrig fick träffa. Alla mina mor- och farföräldrar är borta nu. Mormor var den sista som gick bort för drygt ett år sedan. Döden blir ett suddigt begrepp. För de kan kännas så närvarande ibland. Inte minst nu när Alva kommit.
Skicka en kommentar