Jag är en sucker för monarkin, galamiddagar, kungliga bröllop och frasande klänningar. Störtpatetisk alltså. Förmodligen är det en kvarleva från barndomen, då jag valde att inte leva ut några prinsessdrömmar. Eller så hade jag inte några, då dagarna mest kantades av rally med dockvagnen jag trots allt hade, bilbana och trampbilen Johnny. Dessutom sov jag inte med något kramdjur utan med en brun plastbil, Saab 99.
Nu sitter jag däremot fascinerat fastklistrad framför tvn när reportrarna pratar långsamt om alla viktiga men även meningslösa fakta under Nobelmiddagen. Maken suckar och vill byta kanal, men jag ber om ytterligare ett par minuters respit. Sessornas juvelhalsband bländar mig till hypnos. Och så är det det där bisarra med att alltsammans ter sig som en glimt ur en saga. Fast i verkligheten. I min hypnos sitter jag samtidigt och funderar på saker som skulle te sig omöjliga i Blå hallen: Att fisa, initiera snapsvisor, att skicka ut maten, skål under bordet eller bordsskål. Under de sista minuterna, före det hälsosamma kanalbytet, underhåller jag och maken varandra med att sufflera högheternas konversation med triviala samtalsämnen. De man alltid undrar över, de man aldrig kan höra. Vansinnigt kul!
Andra bloggar om: Nobelfesten, tv, Nobelmiddagen, gala, glamour
2 kommentarer:
Precis samma här. Jag tycker till och med att talen som pristagarna ger är intressanta,fastän jag nästan inte förstår vad de säger.
Jag undrar vad de talar om. Om jag skulle sitta vid ett av borden skulle jag ha med mig en microfon och kabla ut till hela världen - dyrt förstås. För jag tror det är det alla undrar.
Skicka en kommentar