Det största

Lördagskväll. Is- och snöstormen härjar utanför rutan och monterar ett eget lager av fruset pansarglas på våra fönster. Inomhus sitter jag och maken, invirade i filtar och i sällskap av brinnande ljus, en rysligt bra pocket och en inredningstidning, en sval grogg ur tunna, gamla farmors-glas – vars innehåll värmande rinner ut i armar och ben. På bordet några överflödiga men ack så njutfulla kalorier i en skål.

Då snurrar jag de lena ringarna med ena fingret. Runt och tillbaka. Drar med ena fingertoppen över den lilla stenen i en av dem – stenen jag vet vi valde ut med stor omsorg, som om hela världens fortsatta existens hängde på detta val. Jag snurrar dem och känner åren som gått och förnimmer även de år jag ännu inte vet något om.

För mig, just där och då, en samlad känsla av den största av kärlekar. Den största tryggheten, den största utmaningen. Den största självklarheten och den största av stunder – hans och mitt gemensamma liv.

Andra bloggar om: livet, vardagen, lycka, kärlek, lördagskväll, äktenskap