Vårt hus är högt beläget, med ett hav av hustak nedanför. Loppan har första parkett till utsikten från sin matplats. Hon sitter ofta och dagdrömmer vid middagen, ofta alltför mycket, och då tittar hon ut genom fönstret.
– Mamma, jag kan räkna alla husen här utanför! En... två.... tre... Nä vänta, det blev lite för många.
När tappar man den förträffliga tron på den egna kapaciteten? Barn tror sig kunna göra allt, och inser först i efterhand att uppgiften eventuellt översteg förståndet. Vi vuxna börjar oftast i andra ändan, tråkmånsar. Jag borde ta efter Loppans mentalitet lite mer, så nu ska jag gå och äta mest lunch i världen, som universums bästa man har lagat, och ikväll ska jag baka de godaste semlorna i Sverige!
Andra bloggar om: tron på sig själv, styrka, barn, Jante
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar