Jag satt en stund framför youtube för att leta upp något specifikt. Oftast förlorar jag mig, bort från det där jag letat efter, och hittar helt andra filmklipp eller låtar. Vet inte hur jag hittade dit, var jag kom ifrån eller vart jag var på väg. Som alltid på nätet, det allsmäktiga nätet.
Ibland tänker jag att jag hade velat vara ung på sexio/sjuttiotalet, som mina föräldrar. Från första kasettbandet som jag fick av pappa, att spela på nya bandspelaren, så har den gamla musiken fastnat hos mig. Rocken och bluesen. I femman fick vi varje fredagseftermiddag chansen att presentera och spela vår favoritmusik. När det var min tur valde jag CCR, tveklöst, även om jag inför presentationen hårdtränade på det då så svåruttalade bandnamnet i sin helhet. Dåtidens populärmusik hade jag bara tagit till mig till viss del, men det fanns annat jag älskade mer. Som tur var hade jag EN allierad i klassen; Christian. Han jublade över mitt val och spelade själv en låt med ett band från samma tidsepok ett par veckor senare. Alla andra virrade på huvudet – de förstod inte.
Vi spelade gitarr tillsammans i en småsunkig källare på kommunala musikskolan. Nedanstående låt spelade han för mig och gitarrläraren på en lektion. Han drog alltid så hårt i strängarna och sprätte med fingrarna ungefär som Glader i Snövit-filmen på julafton. I åttan omkom han i en trafikolycka och idag tänker jag lite extra på honom. Han och jag hade nog fortfarande varit vänner – om inte ödet hade tagit honom.
Snälla glöm den där soft metal-tryckaren från högstadietiden, och lyssna på "some real shit". Vackert.
Andra bloggar om: Love hurts, Gram Parsons, Emmylou Harris, youtube
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar