Snubbla över minnen

Spela låten, och läs under tiden. Denna låten är för mina minnen, och även denna för Christian, som jag skrev om igår.



Mamma läser min blogg, det vet jag och det tycker jag om. Jag vet också att hon känner mig så väl:
– Varför snubblar du så fort över minnena i dina ord om Christian, sköt om dem istället!
En bra fråga och ett sunt påpekande, och hon trycker precis på ämnet, som en akupunktör träffar rätt med sin välmenande nål. När mamma kommer med sina nålar tvingas jag ligga kvar en stund på britsen och reflektera.

Visst var det så vi i klassen gjorde; snubblade över sorgen när Christian omkom. Som fjortonåring snubblar man över relativt mycket i tillvaron. Vi snubblade över det faktum att han inte dök upp för klassfotograferingen, gruffade med spruckna pubertetsröster och fnös över hans senfärdighet. Vi hade haft gympa och han ville så klart hem om och fixa till sig lite extra inför kamerablixten. Men han kom aldrig tillbaka, han skulle aldrig komma tillbaka. På vägen tillbaka till skolan satte han på sig freestylen, cyklade iväg i full fart på sin cykel med bockstyre, höll längst ner på det och varken såg eller hörde lastbilen som mitt i den lilla, trånga vägkorsningen snirklade sig långsamt fram mellan parkerade bilar. Det fanns uppenbarligen inte plats för dem båda där i korsningen, och det blev Christian som fick ge vika. Omedelbart, och för evigt.

Vi snubblade över stunden när studierektorn kallade in oss i klassrummet, snubblade över hans ofattbara ord. Mamma och några andra föräldrar fanns där – olyckan skedde inte långt från vårt hus. Vi snubblade med blicken, via svarta tavlan och ut genom fönstret. Snubblade i tankarna. Snubblade, trots att allting just då stod stilla och hade tystnat.

Det enda vi inte snubblade över var vår målmedvetenhet om att göra något åt sorgen, som var så svår för oss att greppa. Vi fångade den genom att köpa regnskog åt Christian. Naturen älskade han, och en liten bit av den gav vi honom tillbaka.

Först nu i vuxen ålder tänker jag mycket på honom. Så fort allting tog slut, vi hade ju alla så hög fart på den tiden. Vi stannade sällan upp, och det anser man väl inte heller vara nödvändigt när man i tonåren tror sig äga världen.

Nu har jag stannat upp, nu är det färdigsnubblat. Hans grav, med ett inristat träd på stenen, försöker jag besöka när jag besöker morfars viloplats. Mer frekventa är emellertid mina tankar, dem kring hur han hade haft det nu – om han funnits hos oss. Om hur hans liv skulle te sig, det liv som vi som blev kvar så ofta tar för givet. Jag kan se samma tankar i hans föräldrars blick, när de ser mig och de andra. Hur det känns att vara vuxen, att äntligen ha koll på sina känslor och åsikter, hur världen är nu – det berättar jag dock för honom ofta, i mina tankar.

Det känns fint att veta att vi nog hade varit vänner fortfarande, även om ödet ville annorlunda. Vi hade mycket gemensamt, utan att riktigt förstå det då.

Visst mamma, det är så här man sköter om sina minnen. Man ska sluta snubbla över dem.
Tack för påminnelsen!