En stund av stolthet

Min nya tangentfrände i bloggosfären – Rana – har tilldelat bl a mig en bloggutmärkelse som hon motiverar med ord jag kommer att smaka på för en lång tid framöver, och över vilka jag blir så stolt att jag sväller upp likt en rosa kalasballong. Snälla ni, låt mig få vara uppblåst bara för en liten stund. Låt mig få stiga till väders, tills verkligheten eller något av kalasbarnen kommer med saxen och på ett ögonblick tömmer ut all den luft ingen ändå kan se.

"Jag ger den (utmärkelsen) till Jensen, som skriver isande skarpt om livet. Hennes texter är salta, klara och fokuserade - ofta kryddade med burleska korn från vardagens bakgård. Personer som mår dåligt av att läsa exremt välskrivna texter bör inte besöka Jensens tankar."

Jag får skrivkramp och tar emot utmärkelsen med nedslagen blick, eftersom Jante själv i alla fall står där och häckar med vass blick bakom dörren, men ger den lika snabbt tillbaka till Rana. För att hon alltid sätter fingret precis på känslan, så där obarmhärtigt både i smärta och gapskratt. Vardag blir poesi, skärpan är extremt påtaglig – sitter ständigt brevid henne och manar på. Och en vassare bloggpenna har jag sällan skådat. Med handen på hjärtat tror jag att hon, liksom jag, har en söt skrivardröm under dunkudden i sovrummet. Och kanske det bästa av allt: hon vässar min egen penna – dagligen och stundligen!

Nu har jag en ugn som måste rengöras och för all del ett oproportionerligt stort ego som måste tämjas.