27 mars 2008

Manikyren och traumat

I vår familj är det maken som klipper barnens naglar. Skulle det bli jag finns risk för både nageltrång, avkapning vid inre knogen och blödande nagelfäste. Därför har jag abdikerat som manikyrist och överlämnat uppdraget åt honom – till barnens lättnad. Han är omtänksam, lekfull och noggrann i sin profession, men ändå upptäckte vi denna teckning häromdagen.

Loppan verkar helt klart behöva mer action i sin vardag, det här håller inte som skräckfilmsmanus vet du.



Andra bloggar om: , ,

3 kommentarer:

RANA sa...

Men gud.

Peter Jackson, släng dig i väggen. Jag håller inte med dig om att det ser oskyldigt ut (eller hur du nu uttryckte det), herre gud, ungen har verkligen talang för skräck. Mer papper, mer färg, mer saxar - eh, kanske inte, men mer tuber, dukar, staflin, kameror och lera. Detta kan bli nåt stort.

:-D

RANA sa...

"det här håller inte som skräckfilmsmanus vet du" - så var det. Och eh, jo, det gör det.


- - - -

Jag har nåt åt dig. Kom och kika.

Kram, Rana

Anna sa...

Tack för att du påminner mig om mitt dåliga föräldraskap. Jag verkar t o m dålig på att se min dotters potential...

:o)