Kroppen skakar så att kinderna vibrerar. Rosenrasande. Livrädd.
Hur fasen kunde lillkillen hinna så långt som till tågspåret!?
Så fruktansvärt onödigt.
Bara Lillebror går runt husknuten mot framsidan får jag hjärtklappning.
Andra bloggar om: tågolycka, Teckomatorp
5 kommentarer:
För det första: Du skriver så underbart. Jag vill läsa en bok av dej!
För det andra: Det är helt fruktansvärt när barnen kommer bort eller är på väg att skada sig.
Sonen kom bort på IKEA en gång när han var liten. Jag och maken delade på oss och sprang och letade med andan i halsen. Till slut hittade vi honom lungt lekandes på nåt undanskymt ställe.
Zäta:
Om du bara visste hur du nu ytterligare väter ner mina redan blöta drömmar om skrivande. Jag tackar ödmjukt, det var en fin komplimang!
Åhhh, jag blir iskall bara jag tänker på det!!!
usch ja, vilken tragedi. förstår inte hur det kunnat hända, man får väl ha lite mer koll än så på sina ungar? eller är jag bara fördonsfull som tänker så?
fin blogg, bra ord.
Värre än att jag orkar ta till mig det. Skygglappar eller ej, jag pallar inte. /R
Skicka en kommentar