Morgonen med Loppan idag hade jag velat hoppa över; ett tillfälle då hon valt att trotsigt stoppa in allt som hennes mor går igång på i sin lilla köttkvarn. En explosiv smet som naturligtvis briserade. Där och då kändes mitt inre plötsligt strålskadat efter explosionen, och jag blev lika infantil själv – skrek och tappade fattningen.
Det blixtrade i hennes ögon och allt verkade hopplöst becksvart där inne. För ett ögonblick rusade tiden framåt och jag fick en föraning om att möta exakt samma blick om tio år. Det gjorde mig uppriktigt rädd.
– Mamma, älskar du mig ändå, fast du skriker så där?
Jag återkommer när jag plockat ihop mig själv.
Andra bloggar om: bråk, vardag, barn, familjestrid
4 kommentarer:
Gumman. Det blir ju så där. Man blir så jäkla provocerad, FASTÄN de är ljuvliga. Okej, du skrek. Du är världens bästa mamma ändå! :-)
När jag får såna där gulp-kommentarer slängda i fejan, brukar jag försöka tänka (efteråt): "hon uttrycker vad hon känner och det är ju i alla fall en bra sak."
Inte meningen att komma med präktiga skriva dig på näsan-kommentarer. Vill nog bara stillsamt och snällt påminna dig om att även du är mänsklig.
Massor av kramar till dig!!!!
Rana
Rana:
I en sån här situation är det rätt skönt att bli skriven lite på näsan – tack.
Jag vet precis hur det känns. Ruttet. Jag och min 8-åring har mycket konflikter. Ibland orkar jag vara pedagogisk och ibland rinner det bara över.
Prata om det sen i efermiddag. När det är lugnt. Det brukar kännas skönt.
Ang. blodbad. "Seriöst, det låter ganska oroväckande." Svar: Ja, visst gör det?? *skitglad* Nej då. Det är SÄKERLIGEN ingen fara. Tar mig bara friheten att vara min egen lila drama queen. Tunt? Njä, vadå. Som vanligt blod. :-)
Kram!
Med förhoppning om att du kan vara lite snäll mot dig själv.
/Rana
Skicka en kommentar