Aningen för många intryck en fredagskväll; ett förvånansvärt lamt (och för all del småfrälsande) avsnitt av Så ska det låta, kringströdda våtservetter efter barnen och alla popcorn, tafsiga glas med vissna sugrör och rester av smultronsaft, tre brinnande ljus och därefter en pumpande action från tv:n.Men jag bibehåller lugnet, isolerar mig och tar mig igenom Paulruds svarta lilla anteckningsbok. Om en grå mössa, blyertspennor och ett glas saft på nattduksbordet. Inget mer. Och om döden. Om livet som pågick, och om att lämna världen som kommer att fortgå oavsett.
Jag behöver läsa om döden – jag är rädd för döden och måste lära mig lite av den.
Utan svårighet hör jag hans blyertspenna mot pappret, den korta vägen mellan tanke och bokstav. Bokstäverna tog slut, och hans liv. För drygt tre månader sedan.
Men hans böcker består, och jag kommer med all sannolikhet att läsa ytterligare någon av dem. Så småningom.
Andra bloggar om: Anders Paulrud, Fjärilen i min hjärna, böcker, litteratur, döden
3 kommentarer:
Jag är också rädd. Vågar jag läsa boken? Förstår att den ger mycket, så om jag kan hålla oron i schack så ska jag ta mig an den.
Jag vill verkligen läsa Paulruds bok. Men jag vet inte heller om jag vågar, just nu. Efter älskade mammas bortgång i snabb otäck cancer i somras är jag ännu mer rädd än förut. Hon var friskast av alla, motionerade, åt sunt, var smal, snygg och vältränad. Och så BOM så ändrades allt. Jag vet inte, kan boken inge hopp eller ge tröst så kanske. Annars får den vänta.
Kajsa:
Inget hopp, dessvärre. Bara krass realism.
Jag hade väntat, om jag varit du.
Kram!
Skicka en kommentar