Korsbefruktning

Jag har tänkt en del på det här med första och andra barnet. Tankarna har gett mig välbehövlig distans och en klarsynthet jag längtat lite efter, för den bedövar ett snedvridet dåligt samvete som inte alls borde vara så dåligt egentligen.

Loppan kommer alltid att vara före oss. Alla perioder hon kliver in i under sitt liv kommer alltid att vara helt nya erfarenheter för mig och maken. Hon gör oss små, rädda och vi känner oss ofta som nybörjare som tafatt och med nedslagen blick står slickade intill ribbstolarna i gymnastiksalen med kalla lår, nya alldeles för vita skor och rosigt blyga kinder. Samtidigt berikar hon och lär oss otroligt mycket, det är hon som lägger bagaget i våra ryggsäckar, det vi kan använda när Lillebror växer upp. Loppan vill vi alltid knyta så nära oss det bara går; hon är vår förstfödda och hennes okända stigar vill vi trampa gemensamt.

Lillebror beträder sina stigar själv betydligt mer. Vi låter honom gå framför oss på ett annat sätt, eftersom både träden och kottarna bredvid stigen numera är något mer bekanta. Hans personlighet kommer fram tidigare, och vi varken kan eller vill stå bredvid honom på samma sätt som vi gör med Loppan.

Utan att skämmas kan jag säga att jag hinner njuta lite mer av Lillebror än jag kan med Loppan. Den avspändheten smittar dock av sig och kommer tillbaka, eftersom den faktiskt lägger sig en aning över min oro för Loppan; den låter mig ompröva och våga i tillvaron med henne. Förmodligen är det en av de finaste reaktionerna man får som två- eller flerbarnsförälder: Man korsbefruktas och korsbefruktar.





Andra bloggar om: föräldraskap, syskon, barn, två barn, flerbarnsfamilj, erfarenhet, visdom