Makens kollega pilgrimsvandrar 80 mil i Spanien; Santiago de Compostela. Hon för dagbok som de närstående kan följa på nätet. Jag följer den, och avundas. Återigen vill jag känna den där mentala skärpan, som bara kan komma när man successivt klär av sig all ytlighet och alla oväsentligheter i sin tillvaro. När man klätt av sig helt och står mentalt naken inför sig själv (ja, jag älskar det uttrycket). Och så den där extrema närheten och tillgängligheten till alla känslor. Sinnet skärps så till den grad att känslorna går att ta på och upplevelserna av dem går att skära ut med kniv som tårtbitar från den optimala födelsedagstårtan.
För ett antal år sedan var jag i en liknande situation; långt hemifrån och med en mental styrka som kunde förflytta berg. Dit vill jag igen; nödvändigtvis inte långt hemifrån, men till den där styrkan som silats ner och resulterat i en essens så stark och koncentrerad att en droppe av den ger den tydligaste av förnimmelser av livets mening.
Det är svårt att hitta dit mitt i vardagen; man skulle haft en karta.
Andra bloggar om: livetsmening, mental stryrka, mental utveckling, inre resor
4 kommentarer:
Jag hänger på! ; )
Drömmer om att lyckas skala och värdera sådär, en pilgrimsresa it might be....
Fast, just nu är jag i full harmoni inåt och utåt, som det känns, men man glider ifrån och tårtbitarna smakar efter ett tag mest sur grädde och mosiga bär. Man behöver bli påmind om och om....
Men varför pilgrimsvandrar man om man inte är djupt troende katolik? Jag har liksom inte förstått det. Agneta Sjödin pilgrimsvandrade till samma mål hon och skrev en bok.
Jag skulle hellre vandrat någon annanstans om jag skulle vandrat vilket jag inte vill.
Underbar beskrivning, Anna! Ge mig några droppar av den där styrekessensen, tack. Jag skulle behöva den nu...
Petra:
Vad jag förstått vandrar många denna led för dess skönhet och stillhet, snarare än för religionen. Att det sedan finns vackra kyrkor och byar längs vägen är en bonus.
Skicka en kommentar