17 maj 2008

Klappa en katt

Jag vände nyss sista sidan i Mankells Italienska skor. Det var min Mankell-premiär, då jag i min deckar-aversion hitintills valt bort Wallander och istället nu börjat från detta annorlunda håll. Det är en finstämd och stor berättelse, välslipad. Dock har jag inte kommit underfund varför jag ändå tyckte den var lite slät, trots att dess beröringar var intensiva.

Jag har suttit och klappat en katt, så känns det:
Stillsamt, insiktsfullt och lent.
Men inte mer.

Andra bloggar om: , , ,

4 kommentarer:

Var dags glimtarn sa...

Vilken underbar liknelse. Så känner jag ofta efter en avslutad bok insåg jag. Du och språket är ett Anna. Dina sätt att använda ord är ofta helt magiskt!

Petra sa...

Intressant liknelse, och bra! Det beror ju förstås på vad det är för katt ;)

RANA sa...

Härlig recention. Boken tänker jag inte läsa. :-)

Var dags glimtarn sa...

Och titeln Italienska skor kräver en sylvass story och högt tempo ;)