Jag vände nyss sista sidan i Mankells Italienska skor. Det var min Mankell-premiär, då jag i min deckar-aversion hitintills valt bort Wallander och istället nu börjat från detta annorlunda håll. Det är en finstämd och stor berättelse, välslipad. Dock har jag inte kommit underfund varför jag ändå tyckte den var lite slät, trots att dess beröringar var intensiva.Jag har suttit och klappat en katt, så känns det:
Stillsamt, insiktsfullt och lent.
Men inte mer.
Andra bloggar om: Henning Mankell, Italienska skor, böcker, litteratur
4 kommentarer:
Vilken underbar liknelse. Så känner jag ofta efter en avslutad bok insåg jag. Du och språket är ett Anna. Dina sätt att använda ord är ofta helt magiskt!
Intressant liknelse, och bra! Det beror ju förstås på vad det är för katt ;)
Härlig recention. Boken tänker jag inte läsa. :-)
Och titeln Italienska skor kräver en sylvass story och högt tempo ;)
Skicka en kommentar