Det kan tyckas deprimerande att på relativt kort tid smälta två böcker vars handlingar kretsar kring en man på sin dödsbädd. Böcker om den sista tiden, tillhörande tankar, slutet och självrannsakan i olika mått. Själv anser jag dock att bägge böcker varit livgivande och lugnande, även om det varit väldigt vemodig läsning. Dessutom har de gett mig en något bättre relation till döden.Läsupplevelsen är alltid unik och personlig, men mitt i allt lidande är mina tankar ljusa när jag slagit ihop boken. Jag tänker på det stora och lilla i livet; på att ligga i sked med maken och få stryka handen över Loppans nybadade persikokind. Jag tänker på sval luft genom persiennen och dess ljusstrimmor och -prickar som leker på väggarna tidiga morgnar om somrarna. Och så tänker jag så klart på den moderna människans litenhet; hur mycket kontroll och makt vi vill ha över livet och ödet, och hur liten eller obefintlig den makten är. Och så tänker jag på mormor, som sitter och väntar och nog i viss mån längtar efter döden, och på vår goa granngubbe mitt över, som på midsommarafton helt aningslöst och utan sjukdom föll i trappan och på ett par minuter gjorde sin fru till änka.
Som barn drabbades jag ibland av dödsångest i mörkret vid läggdags. Jag fick panik av tanken på att en dag försvinna och inte finnas kvar. Det var inte så mycket tanken på att kroppen skulle sluta fungera som skrämde mig, utan mer att själen och tankarna – jaget – skulle upphöra. Det moderna samhället präglas till stor del av upplevd odödlighet: överdriven säkerhet och försiktighet, ytterst kvalificerad vård som ska rädda alla liv samt tryggt och digert pensionssparande för en lång och rik ålderdom. Bara ett par exempel. Dödsångest är nog inget ovanligt, således.
I vuxen ålder har denna ångest också krupit fram någon gång, men mer som en lätt ilning, en kall omskakning eller ett obehagligt andetag. Efter dessa två böcker måste jag erkänna att jag fått både kraft och insikt till att ge dessa ovälkomna besök "på moppo".
Wijkmarks språk är fantastiskt; knivskarpt, berikande, intensivt men samtidigt skickligt distanserande. Det bästa av allt är att jag trots allt ler efteråt.
Andra bloggar om: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten, döden, dödsångest, slutet, Anders Paulrud
1 kommentar:
Som kristen tror jag på ett liv efter döden. Det kan ge trygghet, lugn och förtröstan. Men för att vara jättepersonlig kan jag berätta att det inte är hela sanningen, i alla fall inte för mig. Det finns tillfällen när jag tvivlar på min tro. Tvivlar på om jag verkligen är kristen, om jag är med i "Guds familj" och får tillbringa evigheten tillsammans med Honom. Vid sådana perioder i livet är det tungt att tänka på döden, och det gör man/jag, kanske extra mycket då.
Skicka en kommentar