12 juni 2008

Ålderdom utan roder

Ömsom svart, ömsom blått; vädret är ambivalent. Träden verkar onyktra i vinden och jag är rädd för att bli av med alla tankar om jag går ut.

Mormors njurar verkar lämna in och hon tynar bort lite i taget. Hon verkar ha en önskan om att någon tar över rodret, för själv släppte hon nog det för ett bra tag sedan. En båt på drift kan hamna var som helst och kastar man sjökortet utvecklar man apati. Avsaknaden av den där gnistan, den som tar själen ett litet steg vidare varje dag, eller i alla fall stakar ut kursen en aning. Några vitrockade kaptener har tagit över tillfälligt, så hon är på väg in till kusten och lite grundare, lugnare vatten.

Hon tittade ut genom sjukhusfönstret, konstaterade att vädret både vill och inte vill. Hennes fårade kind och varma hand. Två tjocka fårskinnstofflor som stack upp från den gula sjukhusfilten. Vi tittade gemensamt på den där kanylen med dropp som förser henne med tillfällig kraft. Vi talade om nittio år som en lång och kort tid. Hon glömde – och kom ihåg igen. Jag är tacksam och lite förvånad, för idag fick hon och jag ett av de bästa samtalen vi haft på mycket länge. Stillsamt och meningsfullt, om än bara för ett par minuter. Och alltid med en knorr på slutet.

3 kommentarer:

smultron sa...

Mycket fint skrivet! Orden kommer i en regelbunden och behaglig takt.Jag ser scenen i sjukhus rummet så tydligt att jag nästan tror att jag var där.

Kajsa sa...

Vilken lycka, ett sådant fint samtal där i slutet av livet. Något att minnas och vårda.

Zäta sa...

Du skriver om något som är ganska sorgligt, men jag ryser ändå av välbehag. Du målar med orden.

Dagens bästa:
"Träden verkar onyktra i vinden och jag är rädd för att bli av med alla tankar om jag går ut."