Nere på bokhandeln var jag tvungen att köpa mig en vaxduksbok, som det tydligen heter. En sådan där svart anteckningsbok med röda kanter. Alltså; som om jag hade något stort på gång, vilket jag naturligtvis inte har. Den har jag redan fyllt med tio sidor tankar, så då kan du själv räkna ut att min bloggåterhållsamhet går år helvete. Jag sitter förvisso inte vid skärmen, men jag har definitivt skaffat mig en intim relation till blyertspennan och anteckningsboken, som för övrigt enligt mig är den kortaste vägen mellan tanke och ord. Hur värderar jag detta?
Vinden läser tidningen på terrassbordet, jag läser Malmsten och låter hennes ord berika och smeka. Jag undrar om man får dricka gin dagligen, utan att få rött kort hos Sankte Per, och så läser jag om Kinas massmiljöförstöring i magasinet Filter. Jag ser ensamma, fridfulla människor vid cafébord, med bok och kaffe som enda sällskap och skäms när jag då längtar bort.
Upplyftande nog har jag under den korta bortvaron dragit vissa slutsatser kring meningen med mitt bloggande och skrivande. Malmsten citerar Marguerite Duras på sidan 97:
Att skriva, det är som att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev.
På intet sätt jämför jag mig med deras profession, men citatet ger mig både ro och förnöjsamhet.
3 kommentarer:
VÄLKOMMEN TILLBAKA!!!!!!!!!!!
Jag var bara tvungen att skrika det innan jag skriver nåt annat... Jag vill inte andas stress på dig, men åh vad jag har saknat dina inlägg. :-)
Duras citat förmedlat genom Malmsten och sen dig - det sparar jag. Jag kommer att behöva använda det; det känner jag.
För övrigt: "Vinden läser tidningen på terrassbordet..." Att läsa dina ord är som att äta salta nötter till en ljuvlig gindrink med lime och isklirr.
Mmmmmmm!!!!!
Kram, Rana
Hello!
Den där Malmsten har verkligen tänkt till. Det är ju helrätt!! När man väl börjat skriva upptäcker man ju vad det är man skriver. Inte innan dess.
Kram på dej i värmen!
Jag har saknat dej!
Skicka en kommentar