Under plommonskuggan i hängmattan, det är där jag överlever dessa heta dagar. Det är därifrån jag tänker att jag alltid måste ha samma penna när jag skriver – måste vara vanan trogen. Det är därifrån jag beskådar Loppan och hennes kompis lek och inser att denna lek egentligen inte alls skiljer sig från vuxenvärldens interaktion och kommunikation, trots att jag skäms lite och vill styra upp och räta ut när de socialexperimenterar och testar varandra på dolda regler. Deras är äkta och våra förklädda. Likheterna slår mig med kraft och jag återvänder ödmjukt till min pocket. Himlen är fortfarande blå.
Andra bloggar om: socialisering, sociala regler, interaktion, hetta, semstertankar
1 kommentar:
Som jag önskar att jag hade en hängmatta att pysa i men var sjutton hänger man den i en lägenhet i stan utan balkong?
Skicka en kommentar