Vid mitt och Ranas verkliga möte berättade hon om sina tankar om att jag skulle vara reserverad. Då slog det mig att den egna spegelbilden inte alltid överensstämmer med den bild bloggläsaren får. Med ord som enda personlighetsuttryck tvingas läsaren själv fylla på och göra en tolkning. Jag övervägde att skriva om detta fenomen, men jag lånar Zätas solskensord i samma ämne.
Vid närmare eftertanke tror jag att min sanning är att jag har en verklig och en bloggsida. Den verkliga Anna behöver bloggen för att kanalisera vissa tankar, medan hon sällan vet hur man annat än i handling kan släppa ut andra.
Bloggen kompletterar mig.
Där har vi det!
9 kommentarer:
Reserverad och passionerad, så föreställer jag mig dig när jag läser. Lugna rörelser men stora känslor.
BloggAnna är en sådan person som gör mig nervös. Så klok och kan briljera med kunskaper där jag bara är en fågelholk. IRLAnna fick en alltför ambitiös och oerfaren vikarie att känna sig som en i gänget på makens firmafest.
HA, vilken ledtråd. Nu kan de grå sluta snurra, för snurrat har de, eller hur?
Jag köper rätt av att bloggen kompletterar dig. Det är bra med bloggar. Det är en härlig värld. Jag blir så vansinnigt sugen på att träffa precis alla irl bara...och så gör jag det och därmed kanske ytte, pytte lite av spänsten försvinner. Fast dig skulle jag verkligen vilja träffa!
jag tycker det låter som du så gott som fångat den totala bilden i dina ord:
"Bloggen kompletterar mig".
Som du säger...allt kommer inte fram i verkliga livet och det får sitt lystmäte på bloggen.
Fast nog är det ändå så att det alltid finns något i ens inre som aldrig exponeras för andras ögon, något som är bara vårt eget.
Ibland har vi inte ens sett det själva. Det kommer fram i extrema, ovana, annorlunda situationer, gott som ont. Men ändå en bit av oss.
Bitar som vi skymtat men inte velat tro på, eller kanske inte velat se. En styrka vi inte trodde fanns...
Vackert eller fult? Vem bryr sig?
Vi kan ändå inte fly från oss själva, bara göra det bästa av det vi har. Och det är tillräckligt.
Och som jag ser det... ett förvaltande av den gåva vi fått - livet.
Och jag känner mig lite klumpig och dum. Vad är det jag har slängt i ditt knä?
Du förtrollade mig från början. Jag tänkte mig dig som en begåvad, kristallklar, rolig, salt och skärpt kvinna. Lite elegant sval så där. Men så ses vi. Och du är varm, härlig, skitrolig, sprallig och skön.
Jag hörde allt du sa om kanaliserande och komplettering. Jag hörde det då och jag hörde det sen och jag hör det nu. Och jag förstår vad du menar. Men jag blir ändå lite paff över att jag inte hade förmågan att se ditt sprall bakom orden redan innan vi sågs. Men det är ju också skönt att bli överraskad.
Kram min vän.
Rana
Rana; ingen har slängt något i knät på mig. Jag tyckte din reflektion var intressant, och det är uppenbarligen fler som tycker som du.
Kram!
Åh, vad bra! Bloggen kompletterar! Bara en annan sida av samma mynt.
Så känner jag ofta att jag är. Olika personer i olika situationer. Nu behöver jag inte längre fundera på om jag är schitzofren (bara hur man stavar till det). Jag är jag fast olika sidor av jaget i olika sammanhang.
Okej, jag har inte trott att jag är det där svårstavade ordet, men i alla fall.
Nu när jag tänkt lite till tror jag inte att min blogg är ett komplement till min personlighet, utan mer ett koncentrat. Jag har tagit det som sticker ut mest, vridit till det lite till, och presenterar det på bloggen.
Så egentligen är jag en ganska färglös, tråkig typ ;-)
Och det är härligt att vi får dela dina tankar, de du kanaliserar här. Lite härligt är det dessutom att få fylla i lite själv.
Hello. And Bye.
Skicka en kommentar