11 augusti 2008

Livet och lyckan

Några filmer sätter spår, bra och djupa spår. Spår som får en att bara stirra ut i luften eller låta eftertexterna löpa ut helt. Som omvälver det inre så pass att kroppen för stunden inte passar en. Sean Penns otroligt vackra konstverk "Into the wild" blev minst sagt en sådan film för mig. Den monterade ett filter i mig, som samtliga mina tankar förmodligen måste ta sig igenom inom den närmsta tiden. Så många reflektioner och så många tillfällen till att vända ut och in på vardagskostymen ges sällan.

Själv har jag därför hängt ut min på vädring idag.

Andra bloggar om: , ,

3 kommentarer:

smultron sa...

Jag försöker känna in ett tillfälle att se den. Misstänker att den berör starkt...

Zäta sa...

Jag har inte sett den men gillar din tanke med att hänga ut vardagskostymen på vädring. En fantastisk formulering.

Kajsa sa...

Visst är den underbar, filmen. Helgjuten.